Händer inte så mycket just nu. Vi väntar på svar på proverna som togs på S under det senaste besöket men det är 4 veckor kvar tills vi får svar. Jag googlar hysteriskt efter allt som har med Levaxin och TSH att göra. Jag vill gärna att mitt värde är under två när jag tar om proverna i slutet på april. Har dessutom svårt att bestämma vilken IVF-klinik vi ska gå till. För att inte bli helt knäpp under tiden vi (mest jag) väntar har jag bokat en resa på några dagar. Jag behöver verkligen något annat att tänka på. Jag trodde att det skulle bli bättre nu när vi fått svar på varför jag inte blir gravid men det är som att min hjärna hela tiden hittar nya saker att hänga upp sig på.

 

Saknar tiden innan vi började försöka få barn. När andra saker tog plats och allt inte kretsade kring denna eviga väntan och förhoppningar som aldrig infrias. Känns som jag aldrig är riktigt glad längre, jag saknar det.

 

Har berättat för min chef om vår utredning och att vi ska göra IVF. Hon var väldigt förstående och sa att jag självklart skulle få ledigt när jag behöver. Kändes bra, återstår att se om hon håller det hon lovar när det personalbrist också.

Så var det äntligen dax för det andra besöket. Så efterlängtat men ändå väldigt nervöst. Eftersom jag aldrig blivit gravid har jag förstått att något är fel men min ständigt positiva sambo hade inte tänkt tanken. Besöket började med att vi väntade - länge. Först var det spolning som inte kändes något och allt såg bra ut. Var spännande att få se på ultraljudet hur det ser ut. Sen gick vi igenom alla provsvar, infektionsproverna var negativa för både mig och sambon (väldigt skönt att veta så slipper jag oroa mig mer för det), AMH var 2,0 vilket tydligen var bra, TSH var något högt så jag fick medicin för att rätta till det. Sen var det spermaprovet, 40000spermier/ml (osäker på enheten här) och det behövs minst 1 miljon för en graviditet så vi blev rekommenderade IVF och ICSI. Nya prover för sambon som ska ta 5!!! veckor att få svar på. Den här ständiga väntan får mig att må dåligt, men det är väl bara att kämpa på. Efter att vi fått svar på dessa prover kan vi köra igång med IVF. Jag orkar inte vänta på att få tid på SU för gratisförsök utan vi betalar själva men ställer oss i kön till SU samtidigt. Så 7 maj blir nästa besök.

 

Efter besöket kände jag mig konstigt nog glad, det var så skönt att äntligen få bekräftat vad som är fel så vi kna göra något åt det. idag på väg till jobbet slog det mig att vi inte kan få barn på egen hand, det går inte ens att hoppas längre. Då kom tårarna men lyckades samla mig lagom till att jag körde in på parkeringen på jobbet. Fungerar det inte med IVF så blir det inget barn...det känns så osäkert men det är väl bara att hoppas på att allt går bra. Känns fortfarande sorgligt och slutgiltligt på nåt sätt.

 

Jag har börjat fundera på vilken klinik vi ska vända oss till. Har hittat två i Göteborg men har svårt att bestämma mig. Någon som kan rekommendera en av dem?

Jag har ett vårdyrke. I mitt jobb ingår det ibland att vara med när nya små människor föds. Idag blev det två, väldigt söta och väldigt små. Det är inte de barnen jag vill ha men visst känns det när andra människor får barn men aldrig vi. De är så lyckliga och jag blir glad men samtidigt ledsen. Fundrar på hur det skulle kännas om det var vi.  Om det äntligen var vår tur att få vara sådär lyckliga och kika på och lära känna en alldeles ny liten människa, att få vara förälder. Hoppas det blir vår tur snart, ständigt denna väntan.

Antar att det bara är att vänja sig vid att vänta. Vänta på ägglossning, vänta på mens eller inte, vänta på att få svar på undersökningar och prover...jag HATAR att vänta. Flera av mina vänner (med barn) tycker att tiden går så fort men min tid går långsamt.

Snart dax för ägglossning igen. Efter förra besöket så fick jag såklart mens några dagar för tidigt och nu kommer spolningen att ske en dag efter planerad (enlig app i mobilen) ägglossning. Har funderat lite (mycket) på om detta spelar nån roll, men kommit fram till att har vi inte blivit gravid på nåt av alla andra försök så blir vi antagligen inte det den här månaden heller och då spelar det ingen roll när spolningen sker. Fortsätter att vänta...snart torsdag...nervöst är det.

I början av Mars var vi på första besöket för utredning. Jag är så innerligt trött på att vänta så jag bokade på privatklinik, men landstingsfinansierat. Var trots detta fem veckors väntetid. Besöket började med att vi gick igenom hälsodeklarationen, naturligtvis påpekades min vikt. Jag vet och jag försöker verkligen gå ner men efter -45kg är jag jäkligt trött på att vänta på det också. Jaja BMI är under 35 iallafall...alltid något att vara glad för. Sen skulle det tas prover, klamydia, cellprov (fick det på köpet ;)), HIV, hepatit och lite annat. AMH fick vi betala själva, 600kr. Sen var det spermaprovet...2 månaders väntetid för att göra det på SU eller 900kr och lämna samma dag. Så prover för 1500:- på det första besöket...verkar dyrt det här att inte kunna få på barn på egen hand.

 

På det ultraljudet såg gyn att jag hade haft ägglossning från höger äggstock. Blev så glad över det, känndes på nåt vis underbart att bara få bekräftat att jag har ägglossning.

 

Nästa besök är 21 mars, då ska det spolas och vi ska få resultatet av utredningen. Väntan är jobbig. Jag är inte nervös för spolningen men resultatet.