Efter lite sommaruppehåll så är det snart dax för IVF nummer 2. Jag har mått jättebra under halva sommaren hoppas att det håller sig så även när det är dax för att ruva. Jag fick mens några dagar för tidigt för att hinna starta direkt efter klinikens sommaruppehåll så nästa vecka bör det vara dax för mens igen och även för sprutor.

Har under sommaren försökt få reda på hur det går med vår plats i Sahlgrenskas IVF-kö men har hittills bara lyckats bli utskälld av de otrevliga människorna på deras kontaktpunkt. Vi har nu stått i kön i över 90 dagar (vilket är gränsen för vårdgaranti), enligt Sahlgrenska struntar de i den tiden och man får snällt vänta på sin tur som kan bli efter allt mellan 5 månader och hur länge som helst. Det här tillsammans med det dåliga bemötandet har gjort mig rätt säker på att jag inte vill gå dit alls, men de tre gratis försöken vill vi ju gärna ha. Har därför gått vidare med vårdgarantin till ett annat ställe och väntar nu på svar, verkar lovande.

 

Var inte speciellt nervös innan vi kom till kliniken men väl där blev jag riktigt nervös. Helt i onödan såklart för det gjorde inte speciellt ont. Var häftigt att se på skärmen när de punkterade äggblåsorna. Tyvärr var det bara 5 äggblåsor och 4 ägg men jag hoppas att ett av dem är ett guldägg. Nu väntar en nervös väntan under helgen på att de ska bli befruktade (vi gör ICSI). Kliniken hör inte av sig om allt är bra så det blir en lång väntan. Har fått tid för återförande på måndag. Ska börja med Lutinus ikväll, spännande.

Har inte speciellt ont nu heller känns mest ömt, blir lite värre när jag rör på mig men det är det värt. Har dessutom fått veta att en av min anärmaste vänner är gravid, skulle såklart vara jättekul att vara det ihop. Tänkte gå på Afterwork ikväll med några kollegor, inte för att jag jobbat så mycket den här veckan men det är ju ändå fredag.

Då väntar jag på äggplock. Orvitellen kändes ingenting att ta, och sprutan/pennan var lätt att ställa in. Eftersom vädret är underbart har jag klippt gräsmattan och tänkte fortsätta dagen med att köpa kläder och trosskydd. Har läst att Lutinus kan bli kladdigt så bäst att vara förberedd. Inga sprutor ikväll, ska bli väldigt skönt. S kommer hem ikväll, har längtat.

 

Känns bättre idag, men det är trist att redan ha gett upp. Vill vara positiv och tycka att det här är spännande men jag är bara trött och uppgiven. Antar att det inte blir bättre än så här. Är mer intresserad av nästa försök än av äggplocket och det som förhoppningsvis kommer efter det. Funderar på om jag ska försöka hitta någon att prata med, blir lite rädd för mig själv när allt känns meningslöst.

Ja, vi väntar fortfarande. Eller egentligen är det mest jag som väntar, analyserar, och blir upprörd över att vänta. Jag hatar att vänta, tidigare var det inget problem att vänta men nu blir jag arg av att vänta. Det vi väntar på är provsvar, kommer det inga provsvar snart får vi vänta med IVF till hösten. Jag förstår att det tar tid att analysera proverna men jag orkar inte vänta. Det känns som att vi, trots att utredningen i princip är klar (förutom de sista provsvaren) står och stampar på samma fläck utan att komma framåt. I fredags var jag tvungen att ringa och kolla om provsvaren verkligen inte var klara vilket de såklart inte var. Vår läkare sa att de skulle ta ca 5 veckor att få svar men tjejen som jag pratade med nu sa 6-8 veckor. Jag orkar inte vänta mer. Ska försöka sova en hel natt och slippa tryck över bröstet till 3 maj, då vår läkare ska ringa upp med de efterlängtade provsvaren. Känns som att hela livet är på paus just nu, inget är kul. S, min klippa, tar det lungt och förklarar för mig att nu väntar vi lite till så blir det bra sen. Tur att vi är två om det här och att nån tar hand om mig.

 

 

Ja, då var det april och 5 veckor kvar till det efterlängtade besöket inför IVF. Tiden går väldigt sakta. För att få den att gå lite snabbare har vi börjat planera för vårt altanbygge. Det är inte så dumt att få tänka på något annat ett litet tag. Ska på utvecklingssamtal på jobbet om några dagar. Jag har tittat igenom pappret med frågor och känner mig oengagerad. Jag vill vara hemma med vårt barn och då struntar jag faktiskt i utvecklingssamtal. Dessutom känner jag mig v'ldigt inveckald för tillfället. Ena stunden är jag glad och positiv och i nästa är jag ledsen och negativ. Är så tacksam för att jag har underbara S som står ut med mig och aldrig blir arg även om jag säkert inte är helt enkel att leva med just nu.

 

Har bestämt mig för att ta tag i min vikt igen. Har fortfarande några kilo kvar att gå ner och att fokusera på det kanske kan få tiden att gå lite fortare. Tyvärr är jag extremt trött på att tänka på vikt men får göra ett sista ryck innan ivf eller semestern...vilket som nu kommer först.

 

Imorgon ska jag vara med när två barn föds. Så mycket känslor i detta för mig (och alldeles säkert för föräldrarna också) men det brukar vara väldigt fint. Förhoppningsvis är det snart vår tur.

 

Min favorit i gott och blandat är saltlakrits! :)

Händer inte så mycket just nu. Vi väntar på svar på proverna som togs på S under det senaste besöket men det är 4 veckor kvar tills vi får svar. Jag googlar hysteriskt efter allt som har med Levaxin och TSH att göra. Jag vill gärna att mitt värde är under två när jag tar om proverna i slutet på april. Har dessutom svårt att bestämma vilken IVF-klinik vi ska gå till. För att inte bli helt knäpp under tiden vi (mest jag) väntar har jag bokat en resa på några dagar. Jag behöver verkligen något annat att tänka på. Jag trodde att det skulle bli bättre nu när vi fått svar på varför jag inte blir gravid men det är som att min hjärna hela tiden hittar nya saker att hänga upp sig på.

 

Saknar tiden innan vi började försöka få barn. När andra saker tog plats och allt inte kretsade kring denna eviga väntan och förhoppningar som aldrig infrias. Känns som jag aldrig är riktigt glad längre, jag saknar det.

 

Har berättat för min chef om vår utredning och att vi ska göra IVF. Hon var väldigt förstående och sa att jag självklart skulle få ledigt när jag behöver. Kändes bra, återstår att se om hon håller det hon lovar när det personalbrist också.

Jag har ett vårdyrke. I mitt jobb ingår det ibland att vara med när nya små människor föds. Idag blev det två, väldigt söta och väldigt små. Det är inte de barnen jag vill ha men visst känns det när andra människor får barn men aldrig vi. De är så lyckliga och jag blir glad men samtidigt ledsen. Fundrar på hur det skulle kännas om det var vi.  Om det äntligen var vår tur att få vara sådär lyckliga och kika på och lära känna en alldeles ny liten människa, att få vara förälder. Hoppas det blir vår tur snart, ständigt denna väntan.

Antar att det bara är att vänja sig vid att vänta. Vänta på ägglossning, vänta på mens eller inte, vänta på att få svar på undersökningar och prover...jag HATAR att vänta. Flera av mina vänner (med barn) tycker att tiden går så fort men min tid går långsamt.

Snart dax för ägglossning igen. Efter förra besöket så fick jag såklart mens några dagar för tidigt och nu kommer spolningen att ske en dag efter planerad (enlig app i mobilen) ägglossning. Har funderat lite (mycket) på om detta spelar nån roll, men kommit fram till att har vi inte blivit gravid på nåt av alla andra försök så blir vi antagligen inte det den här månaden heller och då spelar det ingen roll när spolningen sker. Fortsätter att vänta...snart torsdag...nervöst är det.