Då har vi varit på kliniken för att gå igenom vårt första misslyckade försök och planera för nästa försök. Första försöket var misslyckad dels pga att vi inte fick så många ägg och att de få vi fick inte blev befruktade. Det embryo vi fick tillbaka var ganska fragmenterat men som hon sa så fanns det inga andra att välja på. Eftersom jag överlever det här enbart genom att planera det här med att försöka få barn in i minsta detalj så har jag redan googlat spermadonation ett antal gånger. Jag frågade lite om detta när vi ändå var på kliniken och hon tyckte att vi skulle ha stor chans att bli gravida på det sättet men hon tyckte att vi absolut skulle göra fler försök med S spermier först. SJag har varit lite orolig för hur S ska ta det hela men ha har inga problem med att använda donerad sperma. Huvudsaken tycker han är att vi får ett barn.Tyvärr är S spermier både väldigt få och har nedsatt rörlighet vilket gör det hela svårare.

Inför nästa försök höjs Puregondosen hon menade att jag har ägg, det gäller bara att få fram dem. Det kändes lite bättre efter besöket,både att ha fått reda på vad det var som gick fel men också att det inte är helt kört - för det är så jag har kännt. Mitt TSH-värde har bestämt sig för att stiga igen så jag fick justera dosen Levaxin igen och hoppas att det gått ned tills nästa försök i augusti. Håller tummarna för att mensen är försenad denna gången så den kommer lagom för att starta med sprutorna i slutet av juli.

Måste bara skriva att jag är så tacksam för att jag har S, skulle aldrig överlevt det här utan honom. När jag är ledsen, arg och frustrerad på den här IVF-karusellen så finns han där, tröstar, peppar och tror absolut att vi kommer att bli föräldrar. Skulle inte orkat fortsätta utan honom. Snart semester - så efterlängtad.

Förra helgen fick jag mens och förstod att det inte skulle bli något den här gången heller. Första tanken var att aldrig utsätta mig för det här igen, men nu med lite distans till det hela är det klart att vi måste försöka igen. Jag är fortfarande ledsen, inte så mycket för det här försöket utan mer för att det aldrig är vår tur. Ledsen, arg och bitter - det är jag, härligt när man är 32 år. Jag orkar inte träffa någon utan går till jobbet ( och ber till gud att jag slipper vara med på kejsarsnitt eller få några gravida patienter över huvudtaget), sen är jag hemma och tänker. Vi ska på något besök på kliniken och gå igenom det första försöket och planera inför nästa försök som borde bli i augusti nån gång. Jag funderar på om jag borde prata med någon men jag orkar inte ta tag i det just nu. Har ringt till Sahlgrenska några gånger för att höra om vi får tid dit efter sommaren och otrevligare människor får man leta efter. Känner mig orolig för att gå dit när de är så otrevliga i telefon kan det knappast bli bättre om vi får en tid. Knaprar Levaxin och ska kontrollera TSH snart igen, sen är det semester och efter det tar vi  nya tag och hoppas på bättre lycka.