Då har vi varit på kliniken för att gå igenom vårt första misslyckade försök och planera för nästa försök. Första försöket var misslyckad dels pga att vi inte fick så många ägg och att de få vi fick inte blev befruktade. Det embryo vi fick tillbaka var ganska fragmenterat men som hon sa så fanns det inga andra att välja på. Eftersom jag överlever det här enbart genom att planera det här med att försöka få barn in i minsta detalj så har jag redan googlat spermadonation ett antal gånger. Jag frågade lite om detta när vi ändå var på kliniken och hon tyckte att vi skulle ha stor chans att bli gravida på det sättet men hon tyckte att vi absolut skulle göra fler försök med S spermier först. SJag har varit lite orolig för hur S ska ta det hela men ha har inga problem med att använda donerad sperma. Huvudsaken tycker han är att vi får ett barn.Tyvärr är S spermier både väldigt få och har nedsatt rörlighet vilket gör det hela svårare.

Inför nästa försök höjs Puregondosen hon menade att jag har ägg, det gäller bara att få fram dem. Det kändes lite bättre efter besöket,både att ha fått reda på vad det var som gick fel men också att det inte är helt kört - för det är så jag har kännt. Mitt TSH-värde har bestämt sig för att stiga igen så jag fick justera dosen Levaxin igen och hoppas att det gått ned tills nästa försök i augusti. Håller tummarna för att mensen är försenad denna gången så den kommer lagom för att starta med sprutorna i slutet av juli.

Måste bara skriva att jag är så tacksam för att jag har S, skulle aldrig överlevt det här utan honom. När jag är ledsen, arg och frustrerad på den här IVF-karusellen så finns han där, tröstar, peppar och tror absolut att vi kommer att bli föräldrar. Skulle inte orkat fortsätta utan honom. Snart semester - så efterlängtad.

Förra helgen fick jag mens och förstod att det inte skulle bli något den här gången heller. Första tanken var att aldrig utsätta mig för det här igen, men nu med lite distans till det hela är det klart att vi måste försöka igen. Jag är fortfarande ledsen, inte så mycket för det här försöket utan mer för att det aldrig är vår tur. Ledsen, arg och bitter - det är jag, härligt när man är 32 år. Jag orkar inte träffa någon utan går till jobbet ( och ber till gud att jag slipper vara med på kejsarsnitt eller få några gravida patienter över huvudtaget), sen är jag hemma och tänker. Vi ska på något besök på kliniken och gå igenom det första försöket och planera inför nästa försök som borde bli i augusti nån gång. Jag funderar på om jag borde prata med någon men jag orkar inte ta tag i det just nu. Har ringt till Sahlgrenska några gånger för att höra om vi får tid dit efter sommaren och otrevligare människor får man leta efter. Känner mig orolig för att gå dit när de är så otrevliga i telefon kan det knappast bli bättre om vi får en tid. Knaprar Levaxin och ska kontrollera TSH snart igen, sen är det semester och efter det tar vi  nya tag och hoppas på bättre lycka.

Tja vädret är underbart, har varit ledig hela helgen och det är vår MEN jag kan inte koppla av. Det här med att ruva är inget för mig, jag blir knäpp av att gå och vänta och känna efter och fundera och känna efter lite igen. Hittills har jag riktigt ömma bröstvårtor, är så trött att jag måste sova en liten stund på lunchen och en timme efter jobbet samt att det ibland drar lite i livmodertrakten (kan mna säga så?), lite mensvärk har jag haft också. Humöret skiftar snabbt och häromdagen kom jag på S med att googla "humörstörning", var faktiskt väldigt kul. Tycker lite synd om S han får alldeles för mycket skäll av mig för ingenting just nu. Har försökt att vara snäll i helgen men det har gått sådär, har lagat god mat så jag hoppas att jag blir förlåten.

 

Lutinus är äckligt och när det rinner så tror jag hela tiden att det är blod, jobbigt när jag inte kan gå ifrån på jobbet och kolla. Jag försöker tänka positivt, att det säkert bor någon därinne, men det är svårt att inte tvivla. Samtidigt som jag längtar efter att få ta det är testet så är det något jag verkligen inte vill. Blir det negativt så finns det inget hopp kvar och vi får vänta tills efter sommaren med att försöka igen. Ju längre närmare testdagen jag kommer destomer tvivlar jag. Har lovat S att inte tjuvtesta, hoppas jag kan hålla det. Känner mig rätt ledsen när jag tänker på det här med IVF, jag trodde inte att det skulle vara såhär jobbigt psykiskt som det är. På jobbet undrar kollegorna hur jag mår så jag antar att det märks att jag inte är på topp just nu. Har dock valt att inte brätta för speciellt många.

Hittade en sida där man kan följa vad som händer de olika dagarna med embryot. Lite spännande tycker jag.

Fick svar på mitt TSH-värde idag och det hade gått upp igen till 2,3, får öka dosen Levaxin igen och ta nytt prov om 4-6 veckor. Är dödstrött idag, beror nog på all nervositet som varit de senaste dagarna.Ska promenera en sväng och sen blir det TV-tittande från sängen.

Så var det ÄNTLIGEN måndag, som jag har väntat. Eller inte väntat mer än vad jag brukar vänta för IVF är en enda lång väntan på olika saker men idag var det extra kul. Vid lunch hade vi tid för återföring av embryo, om det fanns något. Ingen ringde under helgen och inte på morgonen idag heller. Jag började andas ut och kände att det kunde nog hända att vi faktiskt skulle ha sån tur att vi fick ett embryo tillbaka. Jag har rätt långt att åka till kliniken så jag var bara tvungen att kissa innan jag satte mig i bilen. Kom på den utmärkta iden att drick riktigt mycket på vägen så jag skulle vara kissenödig när jag kom fram. Fyller en 1,5 liters flaska med vatten, sätter mig i bilen och börjar dricka. När det är en timme kvar till kliniken ringer telefonen och det står "hemligt nummer" på displayen. Här börjar jag bli lätt kissenödig, jag svarar samtidigt som jag får en kombinerad hjärtinfarkt/stroke. Det visar sig att det är någon på jobbet som vill fråga om jag har semester. Undertiden som jag återvänder från någon slags dimma så lyckas jag få ur mig ett svar. Efteråt kommer jag inte ens ihåg vad jag har sagt eller att någon (antagligen jag) har kört bilen.

Kommer fram till kliniken nu behöver jag verkligen kissa men intalar mig att det säkert går snabbt så det är ingen fara. Väl inne på kliniken är allt försenat och nu måste jag verkligen kissa, var väldigt obekvämt att trycka den ultraljudsgrejen rätt på urinblåsan men det gick. VIVi har ett fint embryo som vi ska få tillbaka men tyvärr har resterande ägg inte befruktats. Så nu håller vi tummarna för embryot Elsa som har flyttat in i en helt ny fräsch etta, vi hoppas att hon vill bo kvar. Jag har inte mått så här bra på länge, visst är jag orolig men för första gången så känns det som att vi har en chans att få till en graviditet.

Då väntar jag på äggplock. Orvitellen kändes ingenting att ta, och sprutan/pennan var lätt att ställa in. Eftersom vädret är underbart har jag klippt gräsmattan och tänkte fortsätta dagen med att köpa kläder och trosskydd. Har läst att Lutinus kan bli kladdigt så bäst att vara förberedd. Inga sprutor ikväll, ska bli väldigt skönt. S kommer hem ikväll, har längtat.

 

Känns bättre idag, men det är trist att redan ha gett upp. Vill vara positiv och tycka att det här är spännande men jag är bara trött och uppgiven. Antar att det inte blir bättre än så här. Är mer intresserad av nästa försök än av äggplocket och det som förhoppningsvis kommer efter det. Funderar på om jag ska försöka hitta någon att prata med, blir lite rädd för mig själv när allt känns meningslöst.

Var på VUL idag igen. Fick ligga och skriva storleken på äggblåsorna under tiden som läkaren mätte dem, var annorlunda. Det fanns iallafall inte så många stora, fyra eller fem på vänster och en på höger. Läkaren menade att man vill ha 5-10st (jag fattade som att hon pratade om äggblåsor men hon kanske menade ägg). Ska ta Ovitrellen ikväll och har tid för äggplock på fredag. Blev så besviken när det var så få äggblåsor, på VUL i måndags räknade hon många fler men de hade väl kanske inte växt. Måste säga att jag är lite besviken på kliniken. Alla är så vänliga och snälla men när jag vill fråga så känns det som de bara vill bli av med mig. Det gör mig leden för jag tycker inte att jag har nån koll på vad vi håller på med. Nu har vi köpt tre försök men fungerar inte de och vi orkar göra fler så tror jag att jag vill byta klinik.

 

Fick ett totalt bryt i bilen på vägen hem och grät hela vägen över de dumma äggblåsorna och att vi aldrig kommer att få några barn (bra att ge upp redan nu). Var tungen att ringa och sjukskriva mig och vår underbara personaltant som svarar på det nummret försökte trösta och säga att jag inte skulle oroa mig. Vilket bara fick mig att gråta mer, tillslut sa hon försynt att hon hade lite svårt att höra vad jag sa. Var tvungen att ringa upp på eftermiddagen och be om ursäkt och då var hon så gullig att jag var tvungen att gårta lite till.
S är utomlands och jobbar så det är kissarna som får trösta mig. Känns verkligen hopplöst det här. Innan har jag inte förstått hur jobbigt psykiskt det här med IVF är. Jag förstår inte hur jag ska orka gå igenom det här fler gånger, det är det absolut värsta jag har gjort. Själva behandling är ingenting i jämförelse med den bergochdalbana av känslor som det innebär.

 

Har iallfall ställt mobilen och läst instruktionen för den sista sprutan, sen är det väl bara att hoppas.

Börjar bli trött på sprutor nu, hoppas att det inte är så långt kvar nu. Började med Orgalutran i lördags den 11/5, den är mycket otäckare att ta än Puregonen. Dessutom gör den lite ont efteråt, ingen favorit. Igår var vi på VUL. Läkaren sa när vi kom in att det inte brukade ha hänt så mycket så tidigt. Jag blev aldrig klok på om det hade hänt så mycket, jag känner att jag vet inte riktigt vad det är som ska hända. Men hon räknade iallafall äggblåsor, det fanns flera men de var fortfarande rätt små men lite större på vänster sida. Fick öka dosen Puregon till 200E och ska komma tillbaka på nytt VUL imorgon.

 

Känns som att jag är en konstig bubbla, är så fokuserad på att få ut de här äggen att jag inte ens funderat på det här med graviditet. Jag känner mig lite dåligt insatt i det här med vad de tittar efter på alla VUL. Får nog ta och googla lite så jag kan fråga lite efteråt.

Idag var det då äntligen dags för det efterlängtade första besöket. Det kändes spännande men allt jag ville ha svar på var egentligen om vi inte kunde få starta första försöket NU. Hade vi inte fått börja nu var jag orolig att vi inte skulle hinna innan sommaruppehållet och att vänta är verkligen inte min starka sida. Vi kom till kliniken och fick sitta och vänta en stund innan det var vår tur. Läkaren var väldigt trevlig och det kändes tryggt. Hon frågade ganska tidigt om vi hade några frågor och då kunde jag inte hålla mig längre utan var tvungen att fråga när vi kunde börja. Eftersom jag är på mensdag 3 fick vi börja direkt. Tror inte jag blivit så glad över att få sticka mig själv tidigare. Vi har besämt oss för att köpa ett 3-pack och utnyttja bruttolöneavdraget.

Vi gick igenom sprutschemat och gjort ett VUL (igen) innan vi fick träffa en barnmorska för att få träna på att sticka. Barnmorskan var jättetrevlig och förklarade pedagogiskt hur man skulle använda de olika sprutorna. De första dagarna ska jag ta Puregon. Vi bokade också en ny tid för VUL.

Efter besöket gick vi på jakt efter alla mediciner, efter att ha åkt kors och tvärs i den stora staden hade vi äntligen alla läkemdel men ingen penna att sticka med. Vår läkare hade glömt att skriva ut den så vi fick åka tillbaka till kliniken och så fixade de ett recept på penna under tiden som vi åt lunch.

 

Nu har jag tagit den första dosen med Puregon och det var helt okej, sved lite efteråt bara. Är inte rädd för sticket men tycker att det är lite obehagligt om det svider och blir blåmärken efteråt.