Idag ringde vår doktor som gjort utredningen upp och vi fick de sista provsvaren som vi väntat så länge på. Kromosomproverna som togs på S var bra och vi kan nu gå vidare och göra IVF. Han skulle sätta upp oss i kö på Sahlgrenska men jag antar att det tar ett tag innan vi får någon tid där så nu betalar vi för privata försök medan vi väntar. Blir det en bebis så spelar det ingen roll om vi betalat för försöket själva eller fått det gratis.

 

Jag var också och tog prover för någon vecka sedan. Började äta Levaxin och skulle kontrollera ett nytt TSH. Det hade gått ned till 0,9, så det var också bra. Var en sån lättnad att allt var bra och vi äntligen ska få chansen att få barn att jag var tungen att gråta några glädjetårar i bilen på vägen hem. Knäppt att bli så glad för det.

 

På tisdag ska vi på första besöket på IVF-kliniken, ska bli riktigt spännande. Jag längtar verkligen efter att komma igång.

Ja, vi väntar fortfarande. Eller egentligen är det mest jag som väntar, analyserar, och blir upprörd över att vänta. Jag hatar att vänta, tidigare var det inget problem att vänta men nu blir jag arg av att vänta. Det vi väntar på är provsvar, kommer det inga provsvar snart får vi vänta med IVF till hösten. Jag förstår att det tar tid att analysera proverna men jag orkar inte vänta. Det känns som att vi, trots att utredningen i princip är klar (förutom de sista provsvaren) står och stampar på samma fläck utan att komma framåt. I fredags var jag tvungen att ringa och kolla om provsvaren verkligen inte var klara vilket de såklart inte var. Vår läkare sa att de skulle ta ca 5 veckor att få svar men tjejen som jag pratade med nu sa 6-8 veckor. Jag orkar inte vänta mer. Ska försöka sova en hel natt och slippa tryck över bröstet till 3 maj, då vår läkare ska ringa upp med de efterlängtade provsvaren. Känns som att hela livet är på paus just nu, inget är kul. S, min klippa, tar det lungt och förklarar för mig att nu väntar vi lite till så blir det bra sen. Tur att vi är två om det här och att nån tar hand om mig.

 

 

Så var det äntligen dax för det andra besöket. Så efterlängtat men ändå väldigt nervöst. Eftersom jag aldrig blivit gravid har jag förstått att något är fel men min ständigt positiva sambo hade inte tänkt tanken. Besöket började med att vi väntade - länge. Först var det spolning som inte kändes något och allt såg bra ut. Var spännande att få se på ultraljudet hur det ser ut. Sen gick vi igenom alla provsvar, infektionsproverna var negativa för både mig och sambon (väldigt skönt att veta så slipper jag oroa mig mer för det), AMH var 2,0 vilket tydligen var bra, TSH var något högt så jag fick medicin för att rätta till det. Sen var det spermaprovet, 40000spermier/ml (osäker på enheten här) och det behövs minst 1 miljon för en graviditet så vi blev rekommenderade IVF och ICSI. Nya prover för sambon som ska ta 5!!! veckor att få svar på. Den här ständiga väntan får mig att må dåligt, men det är väl bara att kämpa på. Efter att vi fått svar på dessa prover kan vi köra igång med IVF. Jag orkar inte vänta på att få tid på SU för gratisförsök utan vi betalar själva men ställer oss i kön till SU samtidigt. Så 7 maj blir nästa besök.

 

Efter besöket kände jag mig konstigt nog glad, det var så skönt att äntligen få bekräftat vad som är fel så vi kna göra något åt det. idag på väg till jobbet slog det mig att vi inte kan få barn på egen hand, det går inte ens att hoppas längre. Då kom tårarna men lyckades samla mig lagom till att jag körde in på parkeringen på jobbet. Fungerar det inte med IVF så blir det inget barn...det känns så osäkert men det är väl bara att hoppas på att allt går bra. Känns fortfarande sorgligt och slutgiltligt på nåt sätt.

 

Jag har börjat fundera på vilken klinik vi ska vända oss till. Har hittat två i Göteborg men har svårt att bestämma mig. Någon som kan rekommendera en av dem?

I början av Mars var vi på första besöket för utredning. Jag är så innerligt trött på att vänta så jag bokade på privatklinik, men landstingsfinansierat. Var trots detta fem veckors väntetid. Besöket började med att vi gick igenom hälsodeklarationen, naturligtvis påpekades min vikt. Jag vet och jag försöker verkligen gå ner men efter -45kg är jag jäkligt trött på att vänta på det också. Jaja BMI är under 35 iallafall...alltid något att vara glad för. Sen skulle det tas prover, klamydia, cellprov (fick det på köpet ;)), HIV, hepatit och lite annat. AMH fick vi betala själva, 600kr. Sen var det spermaprovet...2 månaders väntetid för att göra det på SU eller 900kr och lämna samma dag. Så prover för 1500:- på det första besöket...verkar dyrt det här att inte kunna få på barn på egen hand.

 

På det ultraljudet såg gyn att jag hade haft ägglossning från höger äggstock. Blev så glad över det, känndes på nåt vis underbart att bara få bekräftat att jag har ägglossning.

 

Nästa besök är 21 mars, då ska det spolas och vi ska få resultatet av utredningen. Väntan är jobbig. Jag är inte nervös för spolningen men resultatet.