Ja, vi väntar fortfarande. Eller egentligen är det mest jag som väntar, analyserar, och blir upprörd över att vänta. Jag hatar att vänta, tidigare var det inget problem att vänta men nu blir jag arg av att vänta. Det vi väntar på är provsvar, kommer det inga provsvar snart får vi vänta med IVF till hösten. Jag förstår att det tar tid att analysera proverna men jag orkar inte vänta. Det känns som att vi, trots att utredningen i princip är klar (förutom de sista provsvaren) står och stampar på samma fläck utan att komma framåt. I fredags var jag tvungen att ringa och kolla om provsvaren verkligen inte var klara vilket de såklart inte var. Vår läkare sa att de skulle ta ca 5 veckor att få svar men tjejen som jag pratade med nu sa 6-8 veckor. Jag orkar inte vänta mer. Ska försöka sova en hel natt och slippa tryck över bröstet till 3 maj, då vår läkare ska ringa upp med de efterlängtade provsvaren. Känns som att hela livet är på paus just nu, inget är kul. S, min klippa, tar det lungt och förklarar för mig att nu väntar vi lite till så blir det bra sen. Tur att vi är två om det här och att nån tar hand om mig.