Förra helgen fick jag mens och förstod att det inte skulle bli något den här gången heller. Första tanken var att aldrig utsätta mig för det här igen, men nu med lite distans till det hela är det klart att vi måste försöka igen. Jag är fortfarande ledsen, inte så mycket för det här försöket utan mer för att det aldrig är vår tur. Ledsen, arg och bitter - det är jag, härligt när man är 32 år. Jag orkar inte träffa någon utan går till jobbet ( och ber till gud att jag slipper vara med på kejsarsnitt eller få några gravida patienter över huvudtaget), sen är jag hemma och tänker. Vi ska på något besök på kliniken och gå igenom det första försöket och planera inför nästa försök som borde bli i augusti nån gång. Jag funderar på om jag borde prata med någon men jag orkar inte ta tag i det just nu. Har ringt till Sahlgrenska några gånger för att höra om vi får tid dit efter sommaren och otrevligare människor får man leta efter. Känner mig orolig för att gå dit när de är så otrevliga i telefon kan det knappast bli bättre om vi får en tid. Knaprar Levaxin och ska kontrollera TSH snart igen, sen är det semester och efter det tar vi  nya tag och hoppas på bättre lycka.