Var på VUL idag igen. Fick ligga och skriva storleken på äggblåsorna under tiden som läkaren mätte dem, var annorlunda. Det fanns iallafall inte så många stora, fyra eller fem på vänster och en på höger. Läkaren menade att man vill ha 5-10st (jag fattade som att hon pratade om äggblåsor men hon kanske menade ägg). Ska ta Ovitrellen ikväll och har tid för äggplock på fredag. Blev så besviken när det var så få äggblåsor, på VUL i måndags räknade hon många fler men de hade väl kanske inte växt. Måste säga att jag är lite besviken på kliniken. Alla är så vänliga och snälla men när jag vill fråga så känns det som de bara vill bli av med mig. Det gör mig leden för jag tycker inte att jag har nån koll på vad vi håller på med. Nu har vi köpt tre försök men fungerar inte de och vi orkar göra fler så tror jag att jag vill byta klinik.

 

Fick ett totalt bryt i bilen på vägen hem och grät hela vägen över de dumma äggblåsorna och att vi aldrig kommer att få några barn (bra att ge upp redan nu). Var tungen att ringa och sjukskriva mig och vår underbara personaltant som svarar på det nummret försökte trösta och säga att jag inte skulle oroa mig. Vilket bara fick mig att gråta mer, tillslut sa hon försynt att hon hade lite svårt att höra vad jag sa. Var tvungen att ringa upp på eftermiddagen och be om ursäkt och då var hon så gullig att jag var tvungen att gårta lite till.
S är utomlands och jobbar så det är kissarna som får trösta mig. Känns verkligen hopplöst det här. Innan har jag inte förstått hur jobbigt psykiskt det här med IVF är. Jag förstår inte hur jag ska orka gå igenom det här fler gånger, det är det absolut värsta jag har gjort. Själva behandling är ingenting i jämförelse med den bergochdalbana av känslor som det innebär.

 

Har iallfall ställt mobilen och läst instruktionen för den sista sprutan, sen är det väl bara att hoppas.